tempus

Tempus i svenskan och hur du använder dem

Några ord om svenskans olika tempus och varför det är viktigt att du håller reda på dem när du skriver en berättelse.

Tempus är det latinska ordet för tid. I grammatikens värld handlar tempus om hur händelsen i en mening förhåller sig i tid till det ögonblick då du uttalar eller skriver meningen. 

Meningen Jag läser en bok betyder att läsningen pågår just nu. Meningen Jag läste en bok betyder att läsningen har ägt rum någon gång innan du säger det.

Precis som i verkligheten finns det i grammatiken olika tidsperspektiv, som nutid och dåtid. Men eftersom allt i grammatikens värld har tjusiga latinska namn kallas nutid och dåtid här presens och preteritum. 

Tempus skapar vi genom att böja verbet (se Ordklasser) i meningen på olika sätt. Om vi utgår från verbet läsa blir det så här:

Läser (presens)
Läste (preteritum)

Dessa båda tempus kan vi alltså skapa genom att bara lägga till en annan ändelse på verbet och kallas därför enkla. 

Alla andra tempus är sammansatta och måste skapas med så kallade hjälpverb. Så här:

Har läst (perfekt)
Hade läst (pluskvamperfekt)
Ska läsa (futurum)
Skulle läsa (futurum preteritum)

Sammanlagt finns det alltså sex olika huvudtempus i svenskan. Sex olika sätt som de händelser vi skriver eller talar om kan förhålla sig i tid till det ögonblick då vi berättar om dem. 

Bestäm tempus tidigt

Det är vanligt i råmanus att tidsperspektiven blir fel. Kanske börjar du skriva i preteritum, men övergår efter några kapitel till presens utan att märka det.

Det kan vara en fördel att bestämma sig tidigt i arbetet för om berättelsen ska utspela sig i nutid eller dåtid, eftersom det kan vara knöligt att ändra tidsperspektiv i ett helt manus. När huvudberättelsen får ett nytt tempus kommer också det som har hänt innan huvudberättelsen att få ett nytt tempus. Risken är då att du måste skriva om många meningar helt för att de inte ska få fel rytm. Säg att du har skrivit följande:

Harry sitter kvar och tänker på hur det var förr. Då när Siv alltid stannade kvar.

Om du vill skriva om historien i dåtid kommer meningarna att bli mer otympliga. 

Harry satt kvar och tänkte på hur det hade varit förr. Då när Siv alltid hade stannat kvar. 

Det som i första exemplet äger rum innan historien berättas skriver du i preteritum. I andra exemplet måste du skriva det som äger rum innan historien berättas i pluskvamperfekt.

Det finns tillfällen när skribenten medvetet kan välja att byta tempus mitt i en text. Inom journalistiken är detta vanligt, särskilt i längre reportage. Reportern skriver till exempel om en händelse som ägde rum dagen innan och de inledande meningarna är i preteritum.

Igår samlades ett tusental personer på torget till en manifestation för fred.

När texten sedan beskriver händelsen mer i detalj byter skribenten omärkligt till presens. Detta gör texten mer lättläst och inbjudande för läsaren.

Det första jag ser när jag kommer till torget är några barn som håller i färgglada plakat med fredssymbolen på.

Skönlitterära författare använder ofta denna glidning i tempus vid längre tillbakablickar i berättelsen. Särskilt om huvudberättelsen skrivs i preteritum och det blir knöligt att skriva långa stycken i pluskvamperfekt.

Han mindes dansen vid sjön. Åsa hade kommit dit i sin finaste sommarklänning och han hade kommit av sig mitt i ett samtal med Olof.

Nu vet läsaren om att scenen är en tillbakablick och författaren kan ta sig friheten att berätta vidare i preteritum.

Hon tittade först inte alls åt hans håll. Hon stod tillsammans med väninnorna framme vid scenen och kastade beundrande blickar på musikerna.

Läs mer

Du kanske också är intresserad av skiljetecken.