Sara Beischer tar skrivandet på största allvar men leker fram berättelsen.
• Hur skulle du själv beskriva din senaste bok?
– Jag ska egentligen inte prata om det här är en fristående uppföljare till min debutroman Jag ska egentligen inte jobba här. Huvudpersonen Moa jobbar kvar som vårdbiträde på äldreboendet Liljebacken, men får ett förlagskontrakt på sin omskakande inifrånskildring av äldreomsorgen och en helt ny värld öppnas.
– Det är en berättelse om klasskrockar, framgångens baksidor, om att känna sig fel i en främmande värld. Men det är också en skildring av vårt samhälles sysselsättningshierarki, om vem som får mandat att uttala sig i den offentliga debatten och om att bli bemött utifrån sin yrkestitel.
• Hur gick det till när du började skriva?
– Jag har alltid varit en skrivande människa och har inget minne av att jag någonsin började. Däremot vet jag hur det gick till när jag skrev min första roman. Då kände jag för första gången att jag hade en historia, som jag gärna ville berätta, och som jag hoppades människor skulle ha intresse av att läsa. Ganska tidigt i skrivprocessen, eller redan på idéstadiet, bestämde jag mig för att ta det på allvar och bokade in skrivtider i kalendern.
• Har du någon särskild skrivrutin?
– När jag är inne en skrivprocess skriver jag så gott som varje dag, oavsett inspiration eller inte. Inspirationen kommer oftast allt eftersom.
– Vanligtvis inleder jag arbetsdagen med att läsa det jag avslutade med att skriva dagen före. Ibland läser jag det högt för att komma in i berättelsen. Kontinuitet är viktigt för mig.
• Vad skriver du just nu?
– Just nu skriver jag på ett filmmanus tillsammans med en filmregissör, baserat på min första roman Jag ska egentligen inte jobba här. Det är en annan typ av skrivprocess, dels för att jag för första gången skriver tillsammans med någon annan och dels för att filmmanus är en annan form än romanen.
• Var hittar du inspiration?
– Överallt! Jag har ofta en betraktares blick. Både in mot mig själv och ut mot min omvärld. Willys, föräldramöten, tågresor. När jag exempelvis är arg på något av mina barn, och det dåliga samvetet har lagt sig, kan jag tänka att det här skulle bli en bra scen eller sekvens i en text. Jag har ofta en utifrånblick och analyserar gärna händelseförlopp, känslor och mänskliga relationer för att sedan sätta ord på dem.
• Finns det något eller några teman som återkommer i dina texter?
– Frågorna som driver mig i mitt skrivande är alltid existentiella. Var kommer vi ifrån? Vad gör vi här? Varför beter vi oss på detta sätt? Sedan har jag ofta återkommit till klass. Jag har märkt att jag är väldigt präglad av min egen klassbakgrund. Jag har i vuxen ålder rört mig i olika klasser, och tycker att det är spännande hur klass påverkar oss, både i ett större samhällsperspektiv och i det lilla, enskilda livet.
• Vilket är ditt bästa skrivtips?
– Ta ditt skrivande på allvar! Ett sätt är att avsätta tid för skrivandet. Vi kan avsätta tid för så mycket annat, träningspass och möten till exempel. Låt skrivandet få bli lika viktigt som föräldramötet eller något annat som man självklart skriver in i kalendern.
– Våga skriv dålig text. Dålig text är en jättebra väg fram till bra text. Bearbeta och skriv om.
– Jag tar mitt skrivande på allvar vad det gäller att prioritera det, men ser själva praktiken ofta som en lek. Jag leker fram berättelser. Det är lustfyllt och tar bort prestationsångest.
Böcker av Sara Beischer
- Jag ska egentligen inte jobba här (2012)
- Det finns råttor överallt utom på Antarktis (2013)
- Mamma är bara lite trött (2016)
- Jag ska egentligen inte prata om det här (2018)
Fler intervjuer
Martin Engberg: ”Att läsa och skriva är att vara i dialog”
Gertrud Hellbrand: ”Läsaren ska känna att författaren har uttrycksmedlen i sin hand”