Om du vill skriva med klass kan det vara bra att ha lite koll på ordklasser. Här är 13 ordklasser i svenskan.
Alla ord vi använder tillhör i grammatikens värld olika ordklasser, bland annat beroende på hur de påverkas av grammatikens regler och hur de används i språket.
Ordklasser i svenskan är: substantiv, verb, adjektiv, prepositioner, konjunktioner, subjunktioner, infinitivmärke, interjektioner, egennamn, pronomen, räkneord, particip och adverb.
Nu blev det många grammatiska ord på en och samma gång, men jag kommer längre ner att gå igenom alla ordklasser, en i taget.
Först kan det vara intressant att veta att ordklasser i svenskan tillhör olika grupper beroende på hur böjliga de är. Substantiv, verb och adjektiv böjer vi mycket. Ordet gå (verb) heter till exempel gick om det var igår promenaden ägde rum. Prepositioner, konjunktioner, subjunktioner, infinitivmärke och interjektioner är däremot helt oböjliga. Ordet på (preposition) är till exempel alltid detsamma, oavsett tidsperspektiv eller sammanhang. Egennamn, pronomen, räkneord, particip och adverb har en mellanställning eftersom de böjs ibland.
I ordklasser som vi böjer mycket (substantiv, verb och adjektiv) finns orden som har en konkret betydelse. Till exempel stol, köra och rund. I de andra grupperna finns de så kallade formorden som inte betyder så mycket i sig själv. Till exempel att, till och mellan.
I gruppen med betydelseord tillkommer hela tiden nya ord genom inlån från andra språk eller nya sammansättningar. Formorden är mer fasta och det tillkommer sällan nya.
Substantiv
Detta är den största av alla ordklasser i svenskan och betecknar ofta föremål. Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring, fick vi lära oss i skolan. Men det kan också handla om material, varelser, handlingar, egenskaper, tider, måttenheter och så vidare.
En bra tumregel är att substantiv går att sätta en eller ett framför. Exempelvis en kram eller ett monster. Att det kan vara både en eller ett beror på att alla substantiv har ett så kallat genus. De är antingen utrum (en-ord) eller neutrum (ett-ord). Substantivets genus kan påverka andra ord i meningen. Vi säger till exempel en svår uppgift, men ett svårt prov.
Substantiv böjs ofta när det betecknar mer än ett föremål. Till exempel: en kram, flera kramar. De böjs också i bestämd form. Till exempel: den kramen, de kramarna. När ett substantiv betecknar ägande (genitiv) hänger vi i svenskan på ett -s. Alltså: kramens eller kramarnas.
Verb
Ord i den här klassen betecknar handlingar, händelser, tillstånd eller processer. Verb det är vad man kan göra, till exempel gå och köra, som ramsan fortsätter.
Verb böjs efter tempus, det vill säga tidsperspektiv. Om vi tar ordet simma ser det ut så här:
simmar (presens), simmade (preteritum), simmat (supinum).
Så kallade svaga verb böjs alla efter samma mönster, som i exemplet med simma ovan. Starka verb böjs oregelbundet, som skära (skär, skar, skurit). I takt med att språket utvecklas kan starka verb bli svaga. Simma böjdes förr simmar, sam, summit. När barn lär sig prata böjer de ofta alla verb regelbundet och säger därför skärde, liggde och springde.
Adjektiv
Ett adjektiv betecknar en egenskap hos någon eller något. Adjektiven sen oss lär, hurudana tingen är, som minnesramsan slutar. En människa kan till exempel vara arg, omtänksam, ljushårig eller smal. Ett föremål kan vara runt, blått, kantigt eller mjukt.
Adjektiven böjs beroende på vad eller vem det beskriver. Ett bord (ett-ord) är runt, men en kvinna (en-ord) är rund. När adjektivet beskriver en människa böjs det också efter kön. Till exempel: Den kloka kvinnan och den kloke mannen.
Att komparera ett adjektiv innebär att vi lägger in en jämförelse med något annat. Jag är klok, du är klokare, men vi är klokast tillsammans. En del adjektiv komparerar vi med hjälp av orden mer och mest. Exempelvis: magisk, mer magisk, mest magisk.
Pronomen
Pronomen betyder istället för namn. Många pronomen fungerar också som ersättning för ett substantiv eller egennamn, som den eller hennes.
Men detta är en spretig ordklass som kan delas in i flera grupper:
Definita pronomen
När vi använder dessa pronomen är det underförstått vem eller vad vi refererar till. Här hittar vi personliga pronomen som jag, han, hon, vi och så vidare. Men också demonstrativa pronomen som pekar ut något, till exempel: Det bordet har jag målat om. Reflexiva pronomen syftar ofta tillbaka på subjektet i samma mening, till exempel: Hon kammade sig. Reciproka pronomen handlar om ömsesidighet, som varandra.
Interrogativa pronomen
Pronomen som ofta inleder en mening där någon vill veta något om identitet eller egenskap hos en person eller sak. Exempelvis vem, vad, vilken eller hurdan.
Kvantitativa pronomen
Pronomen som anger antal eller mängd, till exempel alla, varje, många, någon, ingen, mycketeller litet.
Relationella pronomen
Här finns pronomen som jämför, till exempel annan, samma, sådan och likadan. Men också pronomen som anger perspektiv, som ena, höger, vänster eller norra, och ordning, som sistaeller nästa. I gruppen relationella pronomen hittar vi även så kallade fokuserande pronomen som själv, egen och enda.
Egennamn
Egennamn är namn på personer, husdjur, farkoster, platser, byggnader, institutioner, sammanslutningar, företag, konstnärliga verk eller historiska händelser. Som Jenny, Göteborg eller Ikea.
Egennamnen utmärker sig genom att de börjar med stor bokstav (versal) och fungerar som en etikett på det eller den man refererar till. Men de saknar betydelse i sig själv. Det finns ingen gemensamt hos de människor som heter Jenny, förutom att de bär just det namnet. Även om egennamn från början kan vara substantiv med en särskild betydelse. Som efternamnen Berg, Björk och Ström.
På samma sätt som med substantiv hänger vi på ett -s på egennamnen när vi vill markera ägande. Till exempel: Jennys bok eller Göteborgs hamn. Däremot följer egennamnen inte samma genusregler. Även om borg är ett en-ord, så säger vi inte den vackra Göteborg, utan det vackra Göteborg.
Räkneord
Räkneorden anger antal, från en/ett och uppåt. Bland räkneorden hittar vi också ordningstal, som femte eller sjunde. Bråktalen hör också hit, det vill säga ord som tredjedel.
Räkneorden en/ett är i svenskan också så kallad obestämd artikel, det vill säga det en eller ett vi sätter framför substantiv i grundform.
Particip
I ordklassen particip hittar vi ord som har sitt ursprung i ett verb men fungerar som adjektiv. Grytlappen kan vara virkad, boken utläst och middagen lagad.
Prepositioner
En preposition anger relationen mellan saker eller personer. Ett sätt att hitta prepositioner är att föreställa sig en låda. Vi kan lägga saker i lådan, på lådan, bakom lådan, under lådan och så vidare. Då handlar det om relationer i rummet.
Men vi kan också leka med lådan, betala för lådan, vara ägare av lådan och vi kan tycka att det är ett åbäke till låda. Prepositioner kan också ha med tid att göra. Vi planerar en resa i juli, eller tar en öl efter jobbet.
Adverb
Adverb är en spretig ordklass utan glasklara avgränsningar. En definition av adverb är att de utgör bestämningar till verb, adjektiv och andra adverb. I meningen Jag kommer genast är adverbet genast en bestämning av verbet kommer.
Svenska Akademiens grammatik använder omständigheter för att definiera adverb. Adverbet kan svara på frågor som:
I vilken grad? (synnerligen, ganska, föga, nästan, alltför)
På vilket sätt? (muntligen, styckvis, tillsammans, avslutningsvis, exempelvis, bitvis, mestadels, baklänges)
När? (nu, då, förut, genast)
Hur länge? (hittills, tills vidare, timtals)
Hur ofta? (ibland, vanligen, sällan, årligen)
Var? (utomlands, någonstans, jämsides, upptill, västerut)
Varifrån? (därifrån, härifrån, framifrån)
Hur långt? (kilometervis, miltals)
Andra mycket vanliga adverb är varför, därför, alltså, också, däremot, nämligen, inte, knappast, kanske, tydligen, naturligtvis och gärna.
Konjunktioner
En del kallar konjunktioner för bindeord och vi använder dem just för att binda ihop olika led i en mening. Det handlar alltså om ord som och, samt, eller, men, fast, utan, ty, för och så.
Subjunktioner
Ord som underordnar en sats under en annan. Till exempel: Jag vet inte om hon kommer. Andra vanliga subjunktioner är att, som och än.
Interjektioner
Interjektioner är ord som kan stå ensamma som ett eget uttryck, och de är vanligare i talspråk än i skrift. Här hittar vi bland annat:
Utrop (oj, hurra, usch)
Uppmaningar (stopp, schas)
Artighetsfraser (hej, grattis)
Svordomar (fan, jävlar, helvete)
Andra vanliga interjektioner är ja, jo, hördudu, nåväl, okej och hjälp.
Samtidigt som det finns en fast kärna av interjektioner i språket tillkommer ständigt nya uttryck som vi använder på samma sätt som interjektioner. Inte minst skapar yngre generationer nya interjektioner som över tid blir en del av ordklassen.
Infinitivmärke
Denna ordklass innehåller bara ett enda ord: att. Detta att används framför ett verb i meningar som: Det var snällt av dig att komma. I vissa meningar är infinitivmärket valfritt: Vi kommer aldrig (att) sluta älska varandra.
När vi pratar låter infinitivmärket ofta som å. I vissa dialekter används till eller till att som infinitivmärke och uttalas då som te eller te å.
Läs mer
Tempus i svenskan och hur du använder dem
Komparera adjektiv på två olika sätt
