Micke Evhammar är aktuell med en kortroman om konsekvenserna av ett svenskt Nato-medlemskap.
• Hur skulle du själv beskriva din senaste bok?
– Hårt regn är en kortroman, en dystopi som utspelar sig i en nära framtid där den politiska utvecklingen har gjort det allt svårare att göra sin röst hörd. Den vill gestalta den yttersta konsekvensen av det Nato-medlemskap som vi medborgare inte ens fått chansen att ta ställning till utan bara tvingats acceptera som ett fullbordat faktum.
– Handlingen utspelar sig under några timmar, kanske en halv dag, där huvudpersonen, Peter, efter att något katastrofalt hänt, befinner sig nere i tunnelbanesystemet och desperat försöker finna en väg ut. Målet är att försöka förstå vad som hänt, men främst återförenas med sin älskade Sanna som bestämt att träffas på ”sitt” ställe, en punkt högt över staden där de en gång för länge sedan möttes för första gången.
– På sin vandring upptäcker han att det inte finns något kvar av den stad där han levt och arbetet i hela sitt liv. Inga hus, inga parker eller vägar, och, framför allt, inga människor. De fåtal han trots allt möter kan räknas på ena handens fingrar.
– Som sagt, det är en mycket dyster och pessimistisk bok som jag önskar att jag inte hade behövt skriva, men när Socialdemokraterna tog borgerligheten i hand och bestämde sig för Nato-inträde över allas våra huvuden brann det till i hjärnan på mig och jag kände mig helt enkelt tvungen att skriva romanen.
• Hur gick det till när du började skriva?
– Jag har alltid läst mycket. Redan i unga år var jag på biblioteket och lånade böcker. När jag sedan kom upp i tonåren och närmade mig vuxenlivet kände jag att det fanns tankar och idéer som jag ville uttrycka och förmedla till andra. Helst hade jag velat göra det genom musiken, som är mitt andra stora kulturintresse, men det visade sig ganska snabbt att jag var bra på att spela grammofon men betydligt sämre på att hantera ett instrument.
– Däremot visste jag från skolan att jag kunde uttrycka mig i skrift och gjorde redan i tjugoårsåldern en del försöka att plita ner texter på papper, men i samma veva blev jag med familj och under en femton, tjugo år var mitt liv fyllt av nattvak, föräldramöten och skjutsningar till diverse verksamheter. (Vi har fyra barn). Det var först när den yngsta hade börjat på dagis som jag lyckades sno åt mig en stund här och var och sätta mig med papper och penna.
– Så småningom fick jag in några noveller i facktidningar och likande publikationer samtidigt som jag skickade in tjocka manusbuntar till förlagen runt om i Stockholm, fick en mängd refuseringsbrev men gav aldrig upp och 2007 fick jag ett kontrakt på Ordfront och resten är som man säger historia.
• Har du någon särskild skrivrutin?
– Ja, jag försöker skriva en stund på morgonen och på kvällen. Det viktiga är regelbundenhet. Hellre lite men ofta. Det är aldrig bra om det blir för stora glapp i arbetet. Dessutom har jag ordnat en liten vrå där jag kan få vara ifred, både i stan och på landet. Under de första åren, när barnen fortfarande bodde hemma, var det svårare. Då satt jag oftast vid köksbordet och försökte stänga ute omvärldens alla ljud. Men idag är jag pensionär och kan styra tiden på ett helt annat sätt.
• Vad skriver du just nu?
– Oftast när jag lämnat ifrån mig en bok känner jag mig för och provar lite olika idéer, men just idag, i skrivande stund jobbar jag på en text som jag påbörjade för kanske ett halvår sedan och som är ett försök att tränga in i en dement människas tankar. Inte alldeles lätt, men min mor är dement och genom att studera henne försöker jag översätta hennes sätt att vara till hur det skulle vara om jag själv drabbades. Om det blir en färdig bok återstår att se.
– Annars har jag en del andra halvfärdiga texter som väntar. Vi får se. Däremot är min nästa roman redan klar och kommer 2024. Den var egentligen tänkt att komma redan i år, men Hårt regn trängde sig emellan och därför gjorde vi en rockad. Titeln är Gäckande horisont och handlar om en grabb som lever i Lettland under andra världskriget och som blir ”stulen” av en tysk officer. Hamnar i Berlin under krigets slutskede för att senare ta sig till Sverige där han kommer att jobba som taxichaufför. Det är ett försök att gestalta ett enskilt öde i den flod av människor som krig och katastrofer river upp med rötterna och tvingar ut på vägarna.
• Var hittar du inspiration?
– Överallt! Genom att leva och iaktta min omgivning. I arbetet och i umgänget med andra människor. Nyhetsflödet. Musiken är en viktig källa att ösa ur. Under alla år som jag lyssnat på grupper och artister har textfragment och känslor/tankar fastnat i minnet och poppar upp i de mest varierande sammanhang, något jag sedan kan använda till att utveckla egna texter. Självklart blir jag också påverkad av allt det jag läser och författare som Väinö Linna, Heinrich Böll och andra har satt spår i mitt eget skrivande.
• Finns det något eller några teman som återkommer i dina texter?
– De första texterna jag skrev utgick i hög grad från mina erfarenheter från byggen och verkstäder där jag jobbat i över fyrtio år men även om hur det är att växa upp i en av Stockholms södra förorter under sextio- och sjuttiotalet med allt vad det innebar av den barnsliga leken och senare sex, drugs and rock and roll.
– Vid sidan av det är det nog frågan om hur vi människor kan göra så mycket ont i en värld som har alla förutsättningar att skapa en god tillvaro för alla och inte bara ett fåtal.
• Vilket är ditt bästa skrivtips?
– Som jag sa tidigare, regelbundenhet, hellre lite ofta en mycket någon gång då och då, att sätta sig vid datorn även om mycket annat drar. Skapa sig tid helt enkelt. Och ösa på i första skedet för att sedan rensa och omarbeta. Envishet, att aldrig ge upp om man tror på det man skapat. Att min text duger likväl som någon annans. Självförtroende parat med självkritik.
Böcker av Micke Evhammar
- Thick as a brick (2009)
- Med gud på vår sida (2011)
- Sju dagar i maj (2016)
- Ögonblicket och andra noveller (2022)
- Hårt Regn (2023)
Fler intervjuer
Sara Beischer: ”Jag har ofta betraktarens blick”
Martin Engberg: ”Att läsa och skriva är att vara i dialog”
Gertrud Hellbrand: ”Läsaren ska känna att författaren har uttrycksmedlen i sin hand”
