Lillian Ericsson kan bli lika glad för tre bra meningar som för tre kapitel.
• Hur skulle du själv beskriva din nya bok?
– Leva som en ormbunke, dö som en duva är en roman om relationer, uppbrott, avsked och systerskap. Om sorgen att lämna och bli lämnad, om hjärtan som börjar och slutar slå och om vänskap som inte bryr sig om tid och rum.
– Huvudkaraktären, Stina, arbetar som sjuksköterska inom palliativ vård. Hon är mamma och hustru och en av alla oss kvinnor som stöttar, älskar, vårdar och håller. Mitt i alla omständigheter som drar i henne och puttar omkull henne kämpar hon med att hålla ihop sin familjeflock, att hålla ihop sig själv och att hitta någon form av facit till levnadsuppgiften.
– Boken har en lite annorlunda form och är en hybrid av roman, dramatik och poesi kan man säga.
• Hur gick det till när du började skriva?
– Grundidén till det här projektet har jag burit med mig i många år. Startskottet kom med pandemin. Jag arbetade en kort tid inom palliativ vård och sen blev jag sjuk i covid under ett par månader. Det fick mig att ta tag i skrivandet på riktigt och jag sökte in till Skrivarakademin där jag gick ett år på distans. Det var där jag hittade mitt uttryck för just den här romanen.
– Tidigare har jag skrivit och illustrerat böcker för barn inom mitt arbetsområde mage och tarm.
• Har du någon särskild skrivrutin?
– Jag arbetar nu deltid och har två skrivdagar i veckan. Vissa flödesskriver och har mål med antal ord per dag – det skulle aldrig funka för mig! Jag tänker och fnular mycket innan jag skriver ner det, jag är liksom rädd för stora textmassor som jag vet inte håller måttet för mig själv. Jag blir lika glad för att ha skrivit tre meningar som jag tycker känns starka på en hel dag som om jag hade skrivit tre kapitel.
– Jag tänker också att mitt skrivande lika mycket är de där promenaderna, tänkandet, filmtittandet eller vad det nu kan vara som leder processen framåt. Alltså – jag är inte så hård mot mig själv vad gäller att prestera ord, processen är det viktiga.
– Och det ska för det mesta helst vara lustfyllt, eller ännu bättre känslofyllt, för mig att skriva. Blir jag berörd av mina egna ord blir förhoppningsvis någon annan det också.
• Vad skriver du just nu?
– I dagsläget håller jag fortfarande på att landa efter releasen av Leva som en ormbunke, dö som en duva. Det känns underbart att unna mig att få vara i den bubblan ett tag. Jag känner att lusten kommer att komma till mig när jag är redo för nästa skrivprojekt. Ser fram emot det!
• Var hittar du inspiration?
– Oh, från många olika källor. Delvis inifrån mig själv, min egen känslobrunn, och livet runtomkring mig. Människomöten, konst, filmer och drömmar. Att göra roliga saker som ger energi och att träffa människor som inspirerar.
– Tar det stopp är det promenader i skogen som oftast får det att lossna, där hittar jag ofta själva kärnan i det jag håller på med och flytet eller skeendena jag vill få fram.
• Finns det något eller några teman som återkommer i dina texter?
– Jag tycker om att utforska olika relationer och beteenden. Kvinnans situation. Ämnen som döden och meningen med livet, det här levandet vi håller på med. Vad är viktigt – på riktigt?
• Vilket är ditt bästa skrivtips?
– Hitta en skrivgemenskap, en grupp eller ett sammanhang med andra som skriver. Det är guld värt att ha skrivande personer att bolla med, landa hos, och få lyftkraft från när du behöver.
– Och var snäll mot dig själv! Tiden utan nedskrivna ord räknas också, det kommer alltid att gå upp och ner vad gäller produktiviteten under skrivandets gång och det är okej. Prestationskrav är förödande för skapandet och inte minst för den lustfyllda känslan med att skriva.
Böcker av Lillian Ericsson
- Pruttresan – Sagan genom landet Inuti (2018)
- Fis-trubbel och annan oreda i landet Inuti (2019)
- Lilla Pruttresan: en faktasaga för de minsta magarna (2019)
- Leva som en ormbunke, dö som en duva (2023)
Fler intervjuer
Martin Engberg: ”Att läsa och skriva är att vara i dialog”
Gertrud Hellbrand: ”Läsaren ska känna att författaren har uttrycksmedlen i sin hand”