david ericsson

David Ericsson: ”Jag har elefantöron att lyssna på folk med”

Den prisade arbetarförfattaren David Ericsson skriver om vanliga människors spännande liv.

• Hur skulle du själv beskriva din senaste bok?

Den fredlösa är en roadmovie och kärleksroman i arbetarmiljö. Men också ett hämnddrama mot en mörk bakgrund av saker som hänt i den kvinnliga huvudpersonens tonår.

• Hur gick det till när du började skriva?

– Har i princip alltid skrivit. Min pappa var journalist på Svenska Dagbladet och den enda kontakt eller uppmuntran jag fått av honom var att skriva. Min första notis var inne i SvD när jag var åtta år. Jag skrev en flera hundra sidor lång roman när jag var fjorton (som jag tyvärr tappat bort).

– Men jag trivs också med kroppsarbete och att lösa praktiska saker. Jag delar författaryrket och yrket som långtradarchaufför ungefär lika. Yrkena befruktar varandra kan man säga (fast tradarjobbet är otroligt mycket bättre betalt).

• Du fick tidigare i år fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris. Vad betyder det för dig?

– Det är väl den största äran man kan få som arbetarförfattare. Prisutdelningen var också underbar. Så mycket folk och fina tal och även en bra debatt efteråt. Det är som att äntligen ha kommit hem och att få vara under den store lille Ivar Lo Johanssons paraply!

• Har du någon särskild skrivrutin?

– Nja, att inte ha för höga ambitioner och mer leka fram texten, åtminstone i ett tidigt skede. Den mer fasta rutinen då jag kommit igång med en roman är att jag skriver på eftermiddagen, ibland till långt in på natten. Det gör inget om man är lite halvflummigt trött då man skapar. Sedan redigerar jag morgonen efter då jag är utvilad. Det är bättre att göra så. Då är man inte är överkritisk och hindras av det. Numer brukar det inte vara så mycket att göra åt mina manus för redaktören på förlaget (Ordfront).

• Vad skriver du just nu?

– Ingenting faktiskt, nästan. Jag har just fått min nya roman antagen av Ordfront, en fristående fortsättning på Den fredlösa. Det nya manuset Du är en av oss, rör sig också i arbetar- och åkerimiljöer och berör även den ett övergrepp. En historia som nu tyvärr faktiskt verkar upprepa sig i verkligheten med polisingripanden och skydd av en nära vän. Så man ska tydligen aldrig skriva böcker. Även om inte boken har det minsta med de verkliga händelserna att göra.

• Var hittar du inspiration?

– Oj oj, var stoppar jag all inspiration som flödar in? Alla människor jag möter längs vägarna och på fiken, alla vänner hemma i Stockholm. Men ok, jag har elefantöron också att lyssna på folk med. Ibland kanske lite för mycket, då jag hamnar i situationer som den jag snuddade vid ovan.

• Finns det något eller några teman som återkommer i dina texter?

– Ja kärlek förstås, gärna omöjlig eller i vart fall knepig sådan. Klasskillnader, klassamhället, att ge röst åt de som faktiskt gör att allt funkar. Att skildra själva arbetena och kärleken som många känner för sina jobb. Att det inte, vilket många inom medelklassen verkar tro, är så att alla arbetare ser sina jobb som ett straff och bara längtar efter det ”nirvana” det anses vara att tillhöra medelklassen. De flesta arbetare jag känner längtar inte alls dit.

– Sammanfattningsvis: om vanliga människors i mitt tycke ofta spännande liv.

Böcker av David Ericsson

  • Truck stop (1999)
  • Redlight (2001)
  • Taxfree (2004)
  • Svart marmor (2009)
  • Vad skulle vi göra om vi inte var rädda? (2014)
  • Döden är inte nog (2018)
  • Den fredlösa (2022)

Fler intervjuer

Micke Evhammar: ”Det brann till i hjärnan på mig och jag var tvungen att skriva romanen”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *